Jag är så nöjd med min (och makens) bedrift. Jag trodde inte en sekund på att vi skulle fixa det. Inte förrän vi passerat Eldris och det inte fanns några repdragningar kvar så kunde jag tänka mig att det skulle gå vägen.

Här kommer hela storyn 😉

Skidorna hämtades upp hos vår vallare på lördag em och sedan ringde han och lät skräckslagen: ”-Ta med klister, jag har vallat för minusgrader men ser nu att det blir plus hela dagen….” Okej…vi tog med klister men tänkte att det bådar inte gott.

Åkte sedan vidare för att hämta nummerlappar i Mora och inkvartera oss i Älvdalen på Älvdalens Ultbildningscentrum. Jättebra ordnat boende med middagsbuffé på kvällen och tidig frukost. Somnade som en stock strax efter 21.

Klockan ringde 4.45 på söndag morgon och jag hoppade i skidkläderna och vi gick för att äta frukost. Avfärd från Älvdalen 5.30. När vi hade en mil kvar till Sälen så började köerna…Klockan blev 7.00 och starten gick…Vi hade visserligen tid på oss till 8.30 att starta men för att hinna innan repen skulle dras så vore det ju bra att starta så tidigt som möjligt….

Start-Smågan

7:39 kom vi iväg och kunde konstatera att vi hade ett bra glid men absolut inget fäste.
De beryktade backarna i början gick i sitt makliga tempo med flera hundra skidåkare som skulle samsas om utrymmet för att kunna saxa sig uppför. Det tog sin lilla tid men kändes som en bra uppvärmning. När vi äntligen kom ut på myrarna så kändes det härligt att kunna stå och bara staka. Jag har inte haft sånt bra glid på skidorna någon gång och det kändes riktigt härligt. Vi tappade bort Annika redan i första backen men tänkte att hon kommer nog ikapp oss.

Framme i Smågan var det inga problem vi kände oss pigga och glada. Tog lite energi och provade att lägga på eget klister (kön till vallaservice var jättelång) Klistret var dock för kallt så det fastnade inte riktigt på skidorna och det var nog tur för glidet blev genast sämre.

Mångsbodarna

Efter några km så har klistret försvunnit och glidet kommit tillbaka. Jag bestämmer då att inte lägga på mer fäste utan försöka staka så långt det går. Jag stakar där jag kan och saxar uppför. Det går inte alls att diagonala för skidorna är så glatta i spåret. En kortare paus i Mångsbodarna också och vidare mot Risberg.

Risberg

Visst är det mycket uppför men jag hade förväntat mig mer uppför de första milen. Tycker att jag har hört att det bara är uppför till Evertsberg. Så upplever jag det inte utan det går bra att staka långa partier. Jag har samma taktik som på Vätternrundan – titta bara mot nästa stopp – inte på hur långt det är kvar totalt.

Evertsberg

Jag har hela tiden siktat in mig på att jag ska längre än Evertsberg. Här bryter flest åkare och här ska jag inte bryta. Jag får bryta på nästa om jag ska bryta…Janne börjar se trött ut och jag frågar om det är lika jobbigt som sist han skulle åka (då bröt han i Evertsberg) – Ja…säger han och tittar mot bussarna. Vi åker till nästa stopp i alla fall säger jag. Det blir mycket nerför nu. Vi kostar på oss en lite längre paus med toabesök här. Jag får tejp av en snäll man i toakön för jag har en jätteblåsa på höger hand.

Oxberg

Det är mycket nerför till en början men sedan kommer mycket uppför. Det är i och för sig skönt att få saxa en stund för mina knän börjar göra ont av att spåren varit så sladdriga – men det är upp, upp och upp (Lundbäcksbackarna) innan vi äntligen når Oxberg. Här tänker Janne bryta men jag övertalar honom att i alla fall åka en kontroll till…Nu har jag bestämt att jag bryter INTE. Det är ”bara” en Tjejvasa kvar och såvitt jag kommer ihåg är det nästan bara nerför… (jag kommer visst ihåg fel inser jag sedan…)Börjar dock känna mig stressad av repdragningarna och har bråttom iväg.

Hökberg

Hit anländer vi med bara 20 min marginal till repdragningen och jag tänker att fasiken om man skulle bli stoppad vid Eldris av repet. Frågar en tjej hur lång tid det är till nästa rep och hon säger två timmar. Det känns bra – men inte alls säkert. Jag har ingen klocka och har inte skrivit upp reptiderna för jag ville inte känna mig stressad. Mitt mål är bara att komma runt. Janne vill fortfarande bryta men jag lockar med den fina medaljen som han ska få när han kommer i mål…

Eldris

Mellan Hökberg och Eldris hinner det bli mörkt och det är väldigt otäckt att åka utan att se något. Spåren är jättedåliga så man kan inte förlita sig på dem heller. Jag har ingen aning om vad klockan är men det känns som att det har tagit väldigt lång tid. Jag stakar på lite innan för jag är rädd att de snart ska dra repet. Men vi hinner med ca 30 min till godo och då känns det underbart för jag  vet att vi kommer att fixa det. Om vi så ska stappla i mål 😉 Vi beslutar oss för att lägga på fäste för vi är rejält trötta så vi lämnar in skidorna.

Mål

Från Eldris är det belysning – åh vilken skillnad! Det är mycket stakning och det är tur för fästet vi fick hjälpte inte ett dugg. Vi åker och småpratar med en tjej som är rejält trött men vi bara räknar ner km skyltarna och det känns helt fantastiskt att snart ha klarat 9 mil på skidor. När vi åker in på målrakan har jag fortfarande krafter kvar att staka – jag fattar inte. Janne blev slut i armar och axlar rätt tidigt av all stakning men jag måste ha fått till tekniken på stakning i år för jag är inte alls trött i armar och axlar. Mina knän värker och två av mina tår värker och blåsan i handen skaver men jag är så glad när jag åker över mållinjen 🙂

Stapplar iväg och lämnar chipet och spanar efter medaljerna…Men vart är de…Ingen medalj!? Blir fruktansvärt besviken – nästa gång åker jag Tjejvasan så jag får en medalj… Fick ett fint diplom i alla fall – och nu är första loppet i klassikern avklarad.

När jag plockade av mig pjäxorna såg jag varför tårna gjort så ont. Rejäla blånaglar…

Idag är jag väldigt mör – och stel – och nöjd 🙂