Vansbro Halvsim 2015

Fredag morgon så lämnade vi hundarna på pensionat och styrde kosan mot Dalarna. Cyklar och våtdräkter i bilen för en aktiv helg 😉

Kom upp i tid till Vansbro för en gångs skull och hämtade nummerlappar och traskade bort mot starten (blev en del steg på vivofit 😀 )

Såg fram emot att simma i det kalla vattnet – det har liksom blivit ett startskott på sommaren nu när jag har gjort det så många gånger.

Spanade efter Camilla – men när vi krånglat på oss våra våtdräkter och gick mot vattnet så var det dags för ”gulmössorna” att starta.

Min våtdräkt hade ”krympt” sedan förra året 😉 Och jag hade stora problem att få på mig den.

Solen gassade och det var väldigt varmt. På uppvärmningen droppade det från makens huvud under badmössan – eller det forsade kan man säga 😉 Varma och härliga gick vi sedan mot vattnet och det var lika kallt som det brukar.

Vi har följts åt på de andra loppen i Klassikern/HalvKlassikern men eftersom jag är en rätt dålig/långsam simmare och det rör sig om så kort tid så sa jag till maken att simma i sin takt och inte vänta på mig.

Det tog några hundra meter innan andningen och simtagen lugnade ner sig efter ”kallchocken”.

Sedan började kampen, ingenting gratis alls. I Vanån brukar det vara medströms – jag tyckte att det var jobbigt redan där.

I Dalälven sedan så blåste det så att det blev svårt att andas, jag fick kallsupar och det var trångt. Stört omöjligt att simma om.

Jag var inte säker på att jag skulle klara loppet denna gång.

Men till slut fick jag sätta handen på plattan och på tunga ben kliva upp för rampen.


Detta lopp var värre än förra årets iskalla (ca 14 grader) lopp.

Förra årets tid 47 min och i år 51…Maken simmade på 40 min – så det var tur att han inte väntade på mig för då hade han frusit ihjäl;)

Efter loppet käkade vi en mjukglass och tittade på de sista simmarna. Sedan åkte vi till Tällberg för att övernatta till söndag

Belöning efter loppet 😉

Annonser

HalvVättern 2015

I mål kom vi men jag har aldrig varit så nära att bryta ett lopp som jag var igår.

Vi kom till Linköping på lördag kväll. Checkade in oss och cyklarna på hotellrummet och gick ut och åt väldigt god pasta på 1854.

   
 Vaknade på söndag morgon av att det blåste nåt helt vansinnigt… Åkte till Motala och där var himlen mörk och det blåste minst lika mycket.

10:32 gick starten och vi trampade iväg. Hittade några att ligga bakom vilket var väldigt skönt.

Första biten (31 km) till Borghamn vållade inga större problem (förutom att det blåste rejält). Sedan kom backarna upp mot Omberg och vi gick upp för största biten. När man väl når toppen så är det väldigt vackert och man vet att det blir nerför 😉

Jag tror det var här jag fick problem med att jag först blev svettig och sedan kall om mage och rygg. Det började regna också så jag blev ännu mer kall. När vi kom till nästa depå vid Ödeshög (efter 52 cyklade km) hade jag sådan kramp i magen så att jag tänkte bryta. Satt på en stol inne på brandstationen och försökte få i mig kaffe och bulle men det gick inte. Magen krampade våldsamt och jag kände att jag var nära att ramla av stolen. Gick till sjukvårdstältet och frågade efter en filt men de var slut så jag fick en ”foliefilt” – en tunn historia som faktiskt värmde lite grann. Virade in mig i den och låg på backen en stund tills krampen började ge med sig. Tittade mot tältet där de tog emot de som skulle bryta…Tänkte stappla dit..Funderade fram och tillbaka hur jag skulle göra. Det verkade inte bli en angenäm resa med regn och blåst…Kom fram till att jag skulle försöka iallafall. Virade foliefilten runt magen och trampade ut på vägen. Då satt styret löst (!) Precis som att få ett tecken på att: Ge upp nu. Vände tillbaka och lånade verktyg för att skruva fast styret.

Trampade iväg med min foliefilt flaxande runt magen och det gick skapligt en stund. Solen började komma fram och det blev varmare så jag plockade av filten. Det dröjde inte länge innan krampen kom smygande tillbaka. Bet ihop och trampade, tänkte att jag åtminstone skulle cykla till nästa depå som var Rök – det var väldigt långt mellan Ödeshög och Rök (51 km) Visserligen lättcyklat om det inte hade varit motvind och magont.

Väl framme i Rök så lade jag mig i gräset en stund och då gav krampen med sig. Fick i mig lite blåbärssoppa och en bulle. Bara ca 5 mil kvar – det skulle jag väl klara? Siktade in mig på Skänninge depå som bara var ca 2,5 mil bort. Här hade vi faktiskt medvind också så det kändes skapligt lätt. Magen krånglade fortfarande så jag fick stanna ibland och vila och sträcka ut magen. Minsta ansträngning gjorde att jag flåsade. Vi kom till Skänninge och gick till massagetältet för både jag och maken började få kramp i låren. Jäklar vad ont den massagen gjorde – tårarna rann. Mina lår var tydligen iskalla så hon undrade om jag inte hade ett par extra byxor att sätta på mig…Nej tyvärr…

Hopp om livet igen – bara 2,5 mil kvar. Men fy satan vilken motvind. Jag trampade och trampade och kom ingen vart. Magen gjorde ont och jag hade kunnat bryta fast det var så kort bit kvar. Efter en evighet rullade vi in mot Motala men de hade gjort om så man kom inte in på det vanliga stället utan cyklade en ”omväg” som kändes (just då) som att man cyklade runt halva stan.

  
Tog tacksamt emot medaljen och gick mot Folkets Hus där jag gick in i värmen och slängde i mig lite varm mat. Janne ville inte ha så han väntade ute med cyklarna. Åh vad skönt det var att värma sig.

När jag tog av mig cykelbyxorna så var padden blöt och jättekall.

Jag var helt fel klädd. När jag har cyklat hemma så har jag haft en underställströja i ull. Den leder ju bort svetten så att det inte blir blött mot huden. Nu när jag cyklade så hade jag två löpartröjor under jackan. De blev blöta direkt när jag blev svettig.

Förra gången jag cyklade Halvvättern så cyklade jag på 6:39. I år 9:01…Det säger allt om hur mycket det blåste – för det var verkligen inget härligt väder 2012 heller. Sedan var banan lite annorlunda i år – men största problemet var ändå krampen i magen.

Både jag och maken tyckte att det nästan var värre än att cykla hela Vätternrundan förra året…men man glömmer ju fort 😉

#TBT

Tittade ni på En klassiker i måndags?

Det gjorde jag – och jag återupplevde känslan när man går i mål efter en sådan utmaning. En sådan härlig lyckokänsla! Jag skulle kunna plåga mig igenom 30 mil igen bara för att få känna den underbara känslan av glädje, lycka och stolthet. Att faktiskt ha klarat av en sådan utmaning utan att ge upp. Love it!

På söndag blir det lite kortare – närmare bestämt 15 mil och HalvVättern. Jag hoppas att det känns lika härligt när vi cyklar över mållinjen denna gång också – även om jag har svårt att tro det.

Idag skiner solen (äntligen) och på em blir det ett kort (ca 45 min) cykelpass. Vi åker ner på lördag till Linköping och sover där till söndag när vi ska starta HalvVättern. Vi startar ca 10.30 så vi behöver inte kliva upp jättetidigt. Riktigt lyxigt 😉

Efter helgen kommer racercyklarna att ställas undan och då är det dags att plocka fram MTB och köra igång den träningen (mycket roligare ;))

IMG_0301

Trötta (jättetrötta) men så nöjda efter förra årets Vätternrunda

Sjukstuga

Ingen HalvVasa för oss i år…. Jag bestämde idag att skippa den eftersom jag fortfarande har ont i halsen. Maken hoppar också över eftersom han dels också är förkyld och sedan vill han inte åka själv. Vi får sikta på att träna cykling till HalvVättern istället som då blir vårt första lopp i HalvKlassikern.

Tur att jag inte tränat stenhårt på skidor i vinter – då skulle det känts mer surt än det gör nu.

På söndag firar vi dottern som fyller 21 år och jag letar tårtfyllningar på nätet. Tror att det blir en med dumlefluff och hallonmousse samt en med jordgubbsmousse och lemoncurd. Låter smarrigt 😉

Vi letar fortfarande boende och det börjar kännas liiite stressande att vi inte hittat något ännu. Jag vill ju flytta in 1 april för att ha tid på mig att tömma/städa huset innan de nya ägarna ska flytta in. Så det är bara 1 månad kvar innan vi behöver någonstans att bo 😉

Planerar lopp

När man är förkyld och inte kan träna så kan man iallafall anmäla sig till olika lopp under 2015 😉 Jag och mannen har tidigare bestämt att vi ska köra Halvklassikern 2015. Vi har ju provat på En Svensk Klassiker under 2014 – och även klarat den. Men det krävs otroligt mycket träning för att loppen ska kännas överkomliga och för att kunna göra skapliga tider.

Vi kände på alla lopp i Klassikern att halva distansen var mer ”lagom” efter hur vi hade tränat – så vår förhoppning är att kunna köra Halvklassikern med lite tidsmål istället för målet att ”bara ta oss runt”.

Nu har jag anmält oss till:

HalvVasan – 3 mars 2015
HalvVättern – 7 juni 2015
Vansbro Halvsim – 3 juli 2015
Lidingö 15 – 26 september 2015

Halvklassikern klar!

I och med att jag genomförde helgens Lidingö 15 så har jag också klarat hela Halvklassikern!

Jag skriver genomförde för jag är inte alls nöjd med loppet i sig. Efter bara drygt 5 km så fick jag ont i höger knä – samma sak som hände på GöteborgsVarvet. Det skär som knivar på utsidan av knäet och det går överhuvudtaget inte att springa. När man går känns det inte alls (förutom i nerförsbackar – där jag hade stora problem att gå)

Jag gjorde några tappra försök att ”galoppera” för då böjer man ju inte bakre benet så mycket….men det gick bara bra korta bitar för sedan blev det främre benet överansträngt. Nåväl jag gjorde mitt bästa och jag kom runt 🙂

Jag fattar fortfarande inte vad det beror på – för när jag sprang Midnattsloppet kände jag ju inget….inte heller på Multisporttävlingen…..Mysko!

Jag hade i allafall tur med vädret för det var en underbar höstdag med sol nästan hela loppet och det var en rolig bana som jag gärna skulle springa igen.

Nu har jag inga fler lopp att se fram emot så jag hoppas att jag kan hålla i träningen ändå.

 

Vi får se vad det blir….

Det är  drygt 1 vecka kvar till Lidingöloppet 15. Jag känner mig inte ett dugg peppad och jag är lika löp-otränad som jag var till Midnattsloppet…..

Dessutom är jag förkyld – jag hoppade in som vikarie på en förskola förra veckan och då kommer ju förkylningen som ett brev på posten…

Förra året var jag kanonförkyld innan Lidingö och var då tvungen att gå runt. Det var inte ett dugg roligt – men vad gör man inte för sitt TjejKlassikerdiplom 😉

I år står ett HalvKlassikerdiplom på spel så självklart går jag om jag måste men jag hoppas att jag kan springa.

Till nästa år har jag inte anmält mig till några Klassikerlopp – eller till några lopp överhuvudtaget (ännu). Jag var sugen på CykelVasan – men de platserna försvann snabbare än jag hann blinka. Var även småsugen på ett tredje GöteborgsVarv – men de platserna är också redan slut…

Vi får se vad det blir….

Från och med 1 oktober ska jag köra igång med att äta lite nyttigare igen. Skippa socker och snabba kolhydrater (nån som har hört det förr… 😉 ) Jag hoppas då att jag kan få tillbaka lite energi – just nu känns det som om jag håller på att drunkna i sirap…