Om man inte orkar läsa alla inlägg om Fjällräven Classic så kommer här en sammanfattning 😉
Var det som jag trodde?
Absolut inte. Det var mycket jobbigare än jag hade kunnat föreställa mig. Som vanligt var vi för dåligt förberedda – vi skulle ha tränat mycket mer på att gå med tung packning och ojämnt underlag.
Dessutom hade jag målat upp en bild som var långt mer ”romantisk” än verkligheten. Vackra solnedgångar och fina vandringsleder…..I verkligheten såg vi bara solen första och sista dagen. Lederna var bara sten och lera – eller i bästa fall spänger.
Skulle jag göra det igen?
Jag skulle absolut kunna gå sträckan igen men inte som ett lopp. Fjällen ska avnjutas i långsamt tempo, nu jagade vi på bara för att komma i mål. Vi tog dock så lång sovmorgon som vi ville – vi ställde ingen klocka eller så utan låg kvar tills vi kände för att kliva upp.
Fördelen med ett lopp är ju alla fantastiska funktionärer som alltid var glada och att vi blev överraskade med godsaker på flera checkpoints. Souvas, morotskaka, pannkaka t ex.
Det som gick bättre än jag trodde var att sätta upp/plocka ihop tält och alla grejer. Det gick smidigt varje dag. Den frystorkade maten smakade bara bra de första dagarna sedan ville jag inte se den…Gör man en egen sådan här vandring så kan man ju välja att göra egen mat att ta med och att kanske äta något mål på fjällstation – det fick ju inte vi göra nu.
Det som underlättade vandringen var helt klart stavarna. De köpte vi i sista stund eftersom jag läst att de kunde vara bra att ha. Det var en grym avlastning med stavar både uppför och nerför.
Vi hade inget onödigt med oss, utan allt som var i ryggsäcken användes. Jag vet inte hur jag skulle kunna packa en lättare ryggsäck. Jag bar sovsäck, liggunderlag, kök, mat, extrakläder. Maken bar sovsäck, liggunderlag, tält, gas, mat, extrakläder.
Var det värt det?
Jag skulle inte vilja ha det ogjort. Det har varit en fantastisk upplevelse och ett äventyr. Från att aldrig ha tältat eller ens kokat vatten på ett gas-kök, till att tillbringa flera dagar och nätter helt ute i den fantastiska fjällvärlden så tycker jag att vi har gjort det bra. Det enda man kunde tänka på var vart man skulle sätta fötterna, vart man skulle övernatta och när det var dags att ta matpaus. Alla andra tankar som brukar flyga omkring var som bortblåsta.
När jag blev ”uttråkad” – när det inte fanns så mycket att titta på så ploppade det upp sånger i mitt huvud. Det var lika när jag cyklade Vätternrundan själv -då var det ”Put your hands up in the air” som gick på repeat i min skalle. Nu var det USA:s nationalsång, sedan var det ”Varning på stan” med Magnus Uggla 😉 och sista dagen Rysslands nationalsång 😀 Har ingen aning om varför just dessa dök upp….
Det var väldigt ovant att inte ha någon koll på omvärlden. Inte kunna meddela barnen att vi mådde bra – eller kunna kolla så att allt var bra med dem. Inte läsa tidningar. Det kändes som att vi varit borta från civilisationen mycket längre. Det skulle kunna ha blivit världskrig eller dottern hade hunnit gifta sig medan vi var borta – kändes det som…
Dessutom fanns det hela tiden någonting att vara tacksam över. Minsta småsak. Att solen tittade fram, att vi hittade en vacker plats att stanna på, att vattnet var så otroligt gott, att kroppen kändes OK, osv
Kroppen då?
Kroppen klarade sig förvånansvärt bra. Jag fick skavsår av strumporna (på insidan av benen) första dagen, sedan bytte jag till andra strumpor och då blev det bättre.
Knäna har känts av lite och vi hade Ipren med som fick rycka in lite då och då.
Jag har känt mycket i ljumskarna, maken har känt mest i lår och rumpa.
Lite småstela dagen efter – och jag har känt att jag vill ut och röra på mig. Har haft ”spring i benen”.
Vi kom hem på torsdag kväll och började tvätta och packa upp. För att sedan börja packa om för Cykelvasan.
