Jag älskar att cykla MTB när det är varmt. Jag gillar racer när det är varmt. Jag hatar att frysa när jag cyklar. Jag hatar ännu mer att frysa och vara blöt när jag cyklar.

Där är förutsättningarna för årets lopp 😉

Förra året cyklade vi 7 mil och redan då bestämde vi att nästa år blir det 12 mil. Sedan missade vi anmälningstiden och blev utan platser. 3 veckor innan loppet fick jag så tag på 3 platser – och det var då träningen började…

Med glad min och sol hela vägen upp till Sollerön åkte jag före de andra i fredags för att hämta nummerlappar och checka in på hotellet. Maken och Salle var på golftävling och kom senare på kvällen. Salle hade aviserat regn på självaste lopp-dagen – men jag sa att man kan inte lita på väderprognoserna. Några stänk kommer det säkert men det blir nog inte så farligt. Lite grann var det för att lura maken också för han sa direkt att regnar det – då cyklar inte han.

 

På morgonen när vi åkte mot Sollerön så regnade det…och det slutade inte förrän vi var tillbaka på hotellet att antal timmar senare

 

Redan 10 minuter efter starten var jag genomblöt. Jag trodde ju på mig själv när jag sa att det inte skulle bli (så mycket) regn, så jag tog min tunna vindjacka som står emot lite väta. Regnbyxor kan man väl inte heller ha när man cyklar?

Maken hade en riktig regnjacka men inga regnbyxor. Så när cykelbyxan blir genomblöt och till och med den tjocka padden ”klafsar” – och det är inte varmare än kanske 6 grader – då blir det kallt. Jag tänkte för mig själv att jag cyklar nog till första kontrollen – det är inte värt att frysa så in i bomben. Men vid första kontrollen var de andra vid gott mod så jag tänkte att jag cyklar till kontroll nr 2. Under tiden jag cyklade så tänkte jag på att Salle vill nog cykla hela loppet så Janne och jag får turas om och cykla med honom medan den andra åker med i servicebilen och värmer sig…

Strax innan Tällbergsbackarna så fick Salle helt slut på batteri i sin handcykel. Vi ringde Johanna i servicebilen men hon var redan i Leksand och väntade på oss. Så det blev en stunds väntan i kylan. Jag stod och hoppade på stället för att hålla värmen, benen kändes pigga men stumma av kylan. Maken började bli slut i benen redan här.

 

Med nya fräscha batterier drog Salle på uppför och vi hann inte riktigt med. På ett ställe var det för brant så hans cykel spann och han började rulla baklänges. Jag trampade som en galning för att hinna dit innan han skulle rulla ner i diket, men en kille framför mig hann före och fick tag i rullstolen. Phu!

 

När vi väl kom till kontroll nr 2 i Leksand så hade vi ju avverkat mer än halva loppet och det kändes inte längre överhängde med att bryta. Jag var inte trött, tvärtom så kändes benen pigga och starka – men jag frös så väldigt. Varje nedförsbacke var en pina och varje uppförsbacke en välsignelse när man fick trampa upp lite värme i kroppen.

Resten av loppet var det bara att dela in i mindre delar. Sikta in sig på varje depåstopp. Det var ett problem dock. Det stämde inte med km-angivelserna till depåerna. Den första skulle komma efter 20 km – den kom efter ca 26 km tror jag. Den andra skulle komma efter 70 km och kom efter ca 75 km osv. På slutet blev det väldigt jobbigt. Jag hade ”hängt upp” mig på att nästa kommer vid 100 km och den kom efter drygt 110 km.

Loppet skulle vara 12 mil men var 12,7. Så lite problem med att mäta banans längd verkar det vara. Det var ganska jobbigt när GPS:en visade 12 mil och det stod några efter vägen och skrek: -Hejja, nu är det bara 8 km kvar! Det var de längsta 8 km på hela loppet.

Salle drog ifrån oss på slutet och jag väntade på maken som var helt slut i benen. Jag vet inte om det var rödbetsjuice-uppladdningen eller min ben-träning på gymmet – eller kanske en kombination som gjorde att mina ben kändes pigga hela loppet.

Det var väldigt skönt att svänga in över mållinjen och sedan gå och hämta sig en fin dalahäst. Det fanns bara röda kvar när vi kom i mål – men de är fina de också 😉

 

Tillbaka till hotellet för en kokhet dusch och lite mat. Salle planerade för nästa år – ”Då tar vi 16 mil”, tyckte han 🙂